Om Gillet

Fjorton unga herrar

De var inte gamla gubbar. Åldern låg mellan tjugotvå och trettiofem. Medelåldern bland de första var tjugosju. Den yngste som skrevs in året därpå var tjugo. Konditor, urmakare, bokförare, byggmästare, handlare — män som just funnit sin plats i en stad på väg att bli stad.

Bara ungefär en fjärdedel var födda i Jämtland. Resten kom från Lidköping, Örebro, Sundsvall, Linköping, till och med Finland och Tyskland. Östersund växte, och de växte med den. Jämtarna blev i majoritet först efter sekelskiftet. Då, som nu, är det länet som håller ihop oss: en broder född eller bosatt här, eller vars arbete hör hit.

Vi känner namnen. Det konstituerande protokollet är borta. En blyertsanteckning från interimsstyrelsen den 29:e november finns kvar, och matrikeln bär dem vidare:

• konditor E. P. Levin, Östersund
• bokförare Axel Johansson, Lidköping
• handlaren O. A. Bergström, Ås
• urmakare Karl Friman, Östersund
• byggmästare O. J. Sundqvist
• handlaren Karl Larsson
• handlaren Ludvig Bramberg
• handlaren Oscar Carlsson
• handlaren J. G. Westerlund
• handlaren Adolf Bergman
• handlaren P. A. Landby
• handlaren J. A. Pettersson
• handlaren F. A. Frisendahl
• handlaren J. Barthell

En stad som reste sig

Östersund var ännu en by med grusvägar i stället för gator, knappt två tusen invånare — mindre än Brunflo, Ås och Rödön omkring. Järnvägen hade nått hit 1879; 1882 gick den vidare till Trondheim. Resan till Stockholm, som tagit närmare tio dagar, blev ett par. Mellan 1880 och 1900 växte staden till ungefär sju tusen. Gillet växte med den. Efter tio år var bröderna 147. Genom åren har mer än två tusen män burit stjärnan.

Matrikeln är en spegel av länet. Först köpmän och hantverkare. Sedan underofficerare när regementena flyttade in till staden. Järnvägsmän, skogstjänstemän, lärare. På 1980-talet universitetslektorer, när högskolan satte sig i Östersund. Alltid med tyngd i Östersund och Frösön, men med bröder från Krokom till Frostviken, från Duved till Bispgården.

Vad de satte i verket

Tre dagar efter den första kvällen skrev interimsstyrelsen att ändamålet var att vinna en sparkassa, vars medel inte skulle användas annat än till sällskapets befrämjande. Det fanns inget skyddsnät. En handlare som kom på obestånd hade bröderna.

År 1884 hette det i stadgarna att orden skulle befrämja vänskap, broderskap och trofasthet och bilda en byggnads- och understödsfond. År 1886, när Gillet fyllde fem: »en gemensam brödralänk för hela Jemtland«. I 1946 års stadgar, som fortfarande bär oss, blev devisen den vi säger än: vänskap, broderlighet och hjälpsamhet.

Sparkassan tog ny form. I dag är det minnesfonden — humanitära och kulturella ändamål, samma plikt mot varandra och mot staden. Hjälpsamheten slutade aldrig. Den bytte bara rum.

Sången gick ut i staden

Redan till tjugoårsjubileet skrev man att sång och musik varit den förnämsta kryddan, att vinterfesterna motsetts med livlig spänning och att Gillets maskerader var händelser i samhällets nöjesliv. Ritualen stannar i salen. Det har den alltid gjort. Gillet självt har aldrig varit en hemlighet — bordet, sången och festen med damklubben har synts i staden sen början.

Att bära det vidare

Det som gällde hos Per Jonsson gäller i Temperance. Bröderna kommer. Man äter. Man talar. Det sjungs. När ritualen tar vid deltar varje broder i den grad han har uppnått. Vi är stolta över det. Inte som relik, utan som arbete vi fortfarande utför.

År 2030 fyller Gillet 150 år. Vi möter det stående. Bordet ska vara dukat. Sången ska höras. Den som behöver hjälp ska inte stå ensam. Och den unge man i Östersund som en broder vill införa ska finna samma förtroende som de fjorton räckte varandra den kvällen vid Stortorget.

Det är vårt uppdrag: att ta emot arvet, och att lämna det vidare.

Se nästa sammankomst eller skriv till oss.